Det grundläggande axiomet: Du är inte dina känslor, du har dina känslor. Precis som du har en Sony Ericsson eller har gröna kläder på dig så har du dina känslor. Att dom är inuti dig är irrelevant. Du är inte dina känslor.

Jag vet inte hur många gånger jag låtit mig stoppas av att mina känslor; när jag vet precis hur något står till och jag vet precis vad jag behöver göra men att jag ändå låtit mig stoppas för att jag inte känt mig tillräckligt peppad, pigg, motiverad eller någon annan arbiträr känsla. Sanningen är att det är helt irrelevant.

Men jag måste ju vara motiverad?

Om det är något du verkligen vill så kommer du tidvis vara sjukt motiverad, men sanningen är att motivation, precis som alla andra känslor, går över. Och det är av precis den anledningen som man inte kan lita på sina känslor. Dina känslor är inte din vänner. Att bara arbeta på dina

mål när du känner dig motiverad är att sätta upp sig själv för ett misslyckande.

Det är därför jag föreslår att du från och med nu sätter upp dina mål och bortser från alla eventuella motståndskänslor och bara kör, oavsett hur du mår, känner eller andra externa faktorer. Dina känslor är irrelevanta och det är även din situation. Gjorde ett litet diagram som jag hoppas gör det klarare för er.